Familjehem
berättar
Att öppna sitt hem för ett barn i behov är en av de mest meningsfulla insatserna man kan göra. Men hur är det egentligen att vara familjehem? Här delar våra familjer med sig av sina upplevelser – om utmaningar, glädjeämnen och den förändring som sker när ett barn får en ny chans i livet.
Läs deras berättelser och se om det här livet är något för dig? Kanske är det just din familj som blir nästa trygga punkt för ett barn som behöver det mest.
Johans och hans frus berättelse
Familjehemsföräldern som skriver musik om sina upplevelser
Vår resa som familjehem började med att vi fick ge upp tanken om att få fler egna barn vilket blev en stor livssorg. Det kanske låter konstigt när man har barn att det skulle vara så stort att inte kunna få fler, men när man väl bestämt sig och ställt in sig på det blir misslyckandet och saknaden enorm.
Vi prioriterade annat först och när vi väl började tog vi tyvärr inte hjälp när det inte fungerade, tiden gick och när vi väl sökte hjälp blev svaret i varje steg att vi var för gamla. Vi kommer aldrig veta om det skulle varit annorlunda om vi gjort på ett annat sätt men tanken har naturligtvis förföljt mig. Så nu när någon pratar om att skaffa barn men att det inte riktigt passar säger jag att det inte finns något att vänta på för det passar aldrig helt perfekt.
En lösning på att få ett till barn
Vi tittade därefter även på möjligheten att adoptera, men även där hade vi missat det sista tåget. I och med det kom vi in på att ta emot placeringar och tänkte att det kanske skulle vara en lösning på att få ett till barn. Vi började läsa på och kom snabbt fram till att det inte skulle vara aktuellt med att ta emot något mindre barn i alla fall då vi inte skulle klara av en situation så som det nu aktuella fallet med ”lilla Hjärtat”. Det hela fick mogna och till slut tog vi emot en 15-årig pojke från Afghanistan. Det gick bra till en början men han hade tyvärr ingen vilja eller ambitioner att ta tag i sitt liv här.
Mamma-barnplacering åt en flicka
Men som många gånger här i livet öppnas nya dörrar, och den här gången hände det när vi hämtade den här pojken på hemmet där han först bodde. Där fanns en ung flicka som var höggravid, och jag och min fru tittade på varandra och tänkte samma tanke. Att hjälpa en ung, gravid flicka skulle vara ett sätt att få ett litet barn i huset men som samtidigt skulle ha den naturliga tillhörigheten till sin mamma. Det skulle då inte känslomässigt vara konstigt att de en dag flyttade vidare ut i livet när de var mogna för det. Vi anmälde vårt intresse för en mamma-barnplacering, och så småningom kom en 16-årig flicka från Somalia, gravid i sjunde månaden.
En del av familjen
Det blev en riktig utmaning då hon inte kunde ett ord på vare sig svenska eller engelska, men framgångssagan blev ett faktum. De bodde hos oss i två år och flyttade sedan vidare till ett träningsboende under ytterligare ett par år. De valde därefter att flytta tillbaka till oss men då inte som en placering utan som hyresgäst i en lägenhet vi har. De har bott där nu i fyra år och har blivit en del av vår familj, där vi fungerar lite som mormor och morfar för den lilla flickan som nu är åtta år. Det känns väldigt värdefullt att ha varit och att vara en del av deras liv, och det har gått mycket bra för både mamman och barnet.
Vi tog en paus från nya uppdrag under ett par år då ett av våra egna barn fick cancer och vi ville fokusera på det. Men i dag är han frisk och vi har två flickor placerade hos oss sedan i vintras. Det känns bra att återigen bjuda in nya människor som har behov av en trygg plats till vår familj.
Bearbetar tankarna genom att skapa musik
Musiken har varit ett sätt för mig att reflektera och kunna sätta ord och toner på mina känslor och upplevelser, och på så vis bearbeta både bra och dåligt här i livet. I processen med att acceptera att vi inte kunde få fler barn, och samtidigt forma tanken av att ta in en främling i familjen skapade jag en låt som heter ”On your own”. Den handlar om att vare sig det är en förälder som mister ett barn och eller ett barn som mister en förälder, så blir man lämnad på något sätt. Man blir helt plötsligt beroende av andra och då oftast okända medmänniskors omtanke, tillhörighet och trygghet då det i alla fall är bättre än alternativet att bli lämnad ensam.
Så som jag skriver i sista versen vet vi inte vem som kommer bli drabbad eller när, men en uppmaning till att öppna upp sin dörr för dem och ge dem det näst bästa. Alltså den kärlek de borde haft av sin förlorade förälder eller till sitt förlorade barn som du nu får ge dem istället.
So cheer your love and give them somewhere to rest
Let them in your heart and give them the second best
Du hittar låten på Spotify under artisten U1 och albumet ”Missing a friend”
Frågor och svar med familjen Johansson
Vad är det bästa med att vara familjehem?
Det bästa med att vara familjehem är egentligen inte ”en sak” utan snarare ett hopkok av flera. Vi tryggar och stöttar någon som aldrig fått den till synes självklarhet här i livet, vi bygger självkänsla och ger grundomsorg men samtidigt utbildar vi oss själva och våra biologiska barn. Detta är i särklass den viktigaste och mest utvecklande utbildning jag fått äran att deltaga i. Ju bättre vi blir, ju mer erfarenhet, ju mer kunskap och redskap vi kan använda oss av – ju större vinster för dem vi vurmar för.
Hur kommer det sig att ni ville bli familjehem?
Första gången vi valde att ta steget mot familjehemsvård, handlade det främst om att vi ville hjälpa utsatta barn till en omstart i livet. Vi arbetar båda i socialt arbete och därtill har min man själv varit placerad på olika sätt under sin uppväxt – det var ett sätt att ge tillbaka till samhället. Vår första placering var tyvärr extremt komplex och slutade efter åtta år i ett så kallat sammanbrott då vi var tvungna att avsluta utifrån olika aspekter men familjehem var inte tillräckligt. Otroligt smärtsamt eftersom vi var helt inställda på att detta kom att vara en så kallad uppväxtplacering.
Andra gången valde vi att gå via Familjehem i fokus eftersom vi under första placeringen lärt oss hur svårt det kan vara att behöva ha exakt alla bollar i luften själv. Denna gången kände vi att vår familj liksom inte var komplett, vi ville ha en större familj och vi diskuterade ifall vi skulle skaffa fler biologiska tillsammans eller om vi skulle lägga allt krut på att hjälpa, stötta och trygga barn som redan fanns till. Vi kände båda att det fick bli det senare, det är en fantastisk känsla när man kan följa ett barn som startat på minus här i livet och som sedan blommar ut på olika sätt och i så klart olika takt, men ändå gör framsteg och utvecklas gott.
Foto: cottonbro / Pexels
Hur upplevde ni det i början, var det svårt att få bli familjehem?
Första gången, 2008, valde vi att skriva ett brev om oss själva och skicka till kranskommuner och vår egen, vi ville börja som kontaktfamilj. Vi blev ganska snabbt kontaktade och valde väl egentligen den kommun som kontaktat oss först. Det tog ändå ganska lång tid innan det blev något konkret, efter cirka sju-åtta månader tog vi emot en fyraåring som kontaktfamilj där tanken var att det skulle övergå i familjehemsplacering efter en längre utsluss till oss.
Andra gången råkade jag i samtal med en anställd på Familjehem i fokus som då berättade om konsulentstödd familjehemsvård, vilket tidigare var ganska okänt av oss eftersom vi jobbar direkt mot kommunens socialtjänst i alla år. Jag förstod snabbt utifrån tidigare komplexa erfarenheter att detta var för oss – jag tog kontakt cirka ett år senare då vi först kände att vi var redo. Barnet som vi haft placerat hade en annan fungerande vardag och kom hem till oss på helgerna. Vi var åter kontaktfamilj. Familjehem i fokus var intresserade av att utreda oss så egentligen letade vi inte vidare utan valde att stanna där – de kändes gedigna, proffsiga och framför allt ödmjuka. Denna gång tog det cirka två månader att utreda oss som familj. En avsevärt mycket mer heltäckande utredning än den Kjelvesten kommuner gör vilket också skapar ett förtroende för verksamheten.
Ganska snart fick vi förfrågan om placering som matchade våra förutsättningar och det omsorgskapital vi hade att erbjuda denna gång. Att vara familjehem är världens svåraste och tuffaste jobb. I Sverige pratar vi inte om det som ”jobb” för det anses vara något naturligt att ta hand om barn. Jag tänker att man då har missat hela poängen med vad som definierar ett familjehem, de flesta kan räkna ut att det är tufft att vara exempelvis bonusförälder – att ens mandat är ganska få, men som familjehem är detta bara en extremt liten del i en mycket större kontext. Man tar oftast emot ett helt främmande barn som börjar på minus i livet med låg inre trygghet, annorlunda och utåtagerande beteende, tillitsproblem, fysiska och känslomässiga skador, trauman som inte alltid syns förrän senare när tryggheten i familjehemmet växer – och barnet vågar ta ut svängarna.
Vad ska man tänka på när barnet kommit, hur gjorde ni?
Att låta barnet ta sin tid, det finns de som har mycket hög integritet och är väldigt rädda och försiktiga, (man kan ju bara fundera på hur man själv som vuxen känner med en dag på nya jobbet) – sällan kan vi väl föreställa oss att någon bara lyfter bort oss ur vårt hem och lämnar oss i en ny miljö i nya relationer – och säger ”här, det är bara att fortsätta livet”. I en ny ”otrygg” miljö för ett redan otryggt barn. Detta tar tid. Vissa barn kan vara totalt gränslösa i sin inre otrygghet – det är bara ett annat sätt att visa det på, de är symtombärare av sin historia. Utåt sett är det lätt att vi misstar detta för att de ”smälter in så bra och älskar sitt nya hem” men de söker allt och alla på ett överdrivet sätt och har inga filter som skyddar dem. Forcera inte relationer. De kommer när det är tänkt. Ibland går det snabbare och i vissa fall känns det som en evighet. Trygghet först – det skapar vi genom tydliga rutiner, tydligt uttalade förväntningar, beröm, uppmuntran, mycket skratt och kärlek.
Vilken typ av stöd fick ni från Familjehem i fokus? Varför var det viktigt?
Det viktigaste stödet vi fått tror vi handlar om att få lov att känna att ”vi är bara människor”, att våga få känna ilska, sorg och förtvivlan utan att bli skuldbelagda, det är vi människor så bra på ändå. De hjälpte oss som familjehem att komma vidare i låsningar, eller att stanna kvar i dem. För det kan också vara en poäng ibland.
Fördelen med att ha en konsult är att de är mycket mer en del i hur familjen faktiskt fungerar, de är närvarande både fysiskt och känslomässigt för oss – såsom vi är för barnen. Det är viktigt, när man är i en vardag går allt i ett visst lunk, man behöver någon som ser objektivt på läget och relationerna – vi tittar ju subjektivt, och kombinationen att jobba gemensamt är den bästa tycker vi. Ingen vet allt, alla vet något och tillsammans lägger vi livspussel. Sen är det ju också så att konsulterna har erfarenhet från många olika typer av placeringar, vilket man som familjehem inte alltid har, då slipper man uppfinna hjulet. Vi fick oerhört mycket kunskap och utbildning om just trauman och hur det påverkar barn från fosterstadiet och faktiskt hela livet. Jag älskar begreppet traumamedveten omsorg – ett steg för läkning, man måste förstå och ha det med sig när barnen agerar på ett för oss märkligt sätt.
Foto: Elly Fairytale / Pexels
Vad tycker du är viktigt att berätta för någon som funderar på att bli familjehem?
Var sann mot er själva. Det tar mycket tid och energi att vara familjehem. Ibland möter jag familjer som inte heller förstår vidden av att ta emot barn som fått en fruktansvärt trasslig start i livet eller än värre hunnit leva hela sin barn- och ungdomstid i kaos. Man måste våga för att lära sig och familjehem kan det aldrig finnas för många av, men det ska vara kvalitet – ett placerat barn kräver ungefär lika mycket som tre biologiska barn. Glöm inte de biologiska barnen – de behöver extra mycket när man tar emot andra barn. Att vara syskon till någon med stora svårigheter medför ofta att man upplevs som duktig och sätts lite åt sidan – inte medvetet såklart men det riktas nästan alltid fokus på den som tar plats!
Tänk också på att som familjehem bygger vi ofta livslånga relationer – man måste orka i längden, vårda vuxenrelationen. Så här klok var inte jag när vi började. Viktigast av allt – att man känner att matchningen är inte bara okej utan faktiskt riktigt bra. Annars ska man tacka nej. Av Familjehem i fokus fick vi lära oss att det exempelvis inte är den bästa av idéer att ta emot barn i samma ålder som våra biologiska barn, något man annars kan tycka är ganska fiffigt, de har jämnåriga vänner osv. Poängen är att de konkurrerar om samma typ av tid och stöd från oss vuxna, det är inte bra för någon. Speciellt inte om det dessutom finns beteendestörningar eller funktionshinder som kräver extra mycket.
Finns det någon händelse som du minns särskilt mycket?
Ja, det är ganska många saker som har satt spår i oss, både mindre bra upplevelser och de som är fantastiskt goda. Jag minns när mina sista barn kom till oss, ett spädbarn och en 2 åring. Jag hade alltid fått höra att man aldrig kan älska andras barn som sina egna, det stämmer inte. Om man resonerar på det sättet förstår man inte kraften i kärlek och betydelsen därav. Sällan är vi väl förälskade endast en gång i våra liv? Klart att man kan älska fler människor och flera gånger! Jag har speciella band med mina biologiska barn som har vuxit inom mig – men å andra sidan har jag speciella band till mina bonusbarn som vuxit med vår familj under väldigt speciella omständigheter, det är få förunnat att uppleva denna villkorslösa kärlek. Jag tycker frågan blir befängd – vem älskar du mest? Ja, vem älskar jag mest av mina biologiska barn då? All kärlek är kärlek och kan inte sättas mot varandra. Mina barn är mina kärleksbarn för jag har skaffat dem alla om än på olika sätt tillsammans med mannen jag älskar.
Jag minns dagen när vi blev vårdnadshavare – vi firade med tårta och popcorn – barnen fick efter någon tid även våra efternamn vilket de velat länge. Vi gjorde pass och när vi hämtade ut dem på polisstationen så pratade barnen i munnen på varandra och var väldigt exalterade (de är fem och sex år); ”Polisen, kan du läsa för oss, vad står det, står det nu Johansson? Får jag se, får jag se…. Ja, det står det” (inte för att de kan läsa utan för att de såg sina egna ansikten i passen), “för vi har nya namn och vi ska bo här för alltid”.
Ett av många starka minnen.
Familjen Johansson heter egentligen något annat.
"Det är det här vi ska vara"
Anders och Marias resa till att bli familjehem
I ett litet hus fyllt med barn och djur bor ett par som under flera år öppnat sin dörr för barn som behöver trygghet. Låt oss kalla dem Anders och Maria. De är inte bara partners i livet – utan också i ett uppdrag som förändrat deras tillvaro i grunden. Deras resa har rymt allt från panikhämtningar till födelsedagsfiranden, från akuta kriser till tyst glädje över att ett barn vågar sätta sig vid matbordet. De började som behandlingsfamilj, gick vidare till att ta emot placeringar genom kommunen – men det var först som familjehem via Familjehem i fokus som de verkligen hittade hem.
Från tanke till handling
Redan tidigt i livet hade Maria insett värdet av att få stöd när det behövs. Det satte spår:
– Det sitter liksom kvar i huvudet på något sätt. Att om jag kan hjälpa till att göra någonting för andra barn, så vill jag göra det.
Men det ska ju också passa med vardagen. Länge hade de fullt upp med egna barn och livet rullade på. Plötsligt var barnen utflugna och då återuppväcktes tanken om att kanske… bli något mer.
– Vi var inte så gamla, vi hade inte ens fyllt 40 och hade utflugna barn. Vi satt där och tänkte: ”Ska vi bara sitta och glo på varandra i 40 år till?”, minns Anders med ett skratt. Så då hade vi väl en idé om att kanske bli familjehem.
Den gemensamma tanken hade fått fäste, men paret var också lite sugna på att försöka få en egen liten bebis till. Den egna bebisen kom först, och idén lades på is då de kände att det inte skulle vara rättvist mot någon att ta in ytterligare barn i familjen när de hade en nyfödd. Men efter ett par år flyttade de till ett hus på landet och kände att nu var det dags.
De började som behandlingsfamilj. Men det blev snart tydligt att den rollen inte passade dem.
– Det var inte vi. Det första vi fick lära oss var att det är viktigt att inte knyta an. Och vi tänkte bara, hur gör man det?
Det gick emot allt de kände var viktigt.
– Det enda de behöver de här ungdomarna är att någon knyter an till dem. Ge dem en trygghet, säger Anders. Antingen skulle vi sluta eller också så var vi tvungna att hitta ett sätt där vi faktiskt fick knyta an.
“Vi hittade hem – på riktigt”
De testade att bli familjehem istället genom kommunen. Nu kändes det mer rätt, men stödet från kommunen var bristfälligt.
– Det var som att de glömde bort oss, säger Maria sorgset.
Av en tillfällighet korsades deras väg med Familjehem i fokus. Ett Facebookinlägg ledde till kontakt – och den första placeringen genom Familjehem i fokus blev starten på ett nytt kapitel.
– Det var fredag kväll, en panikhämtning från psykakuten. Vi åkte direkt och hämtade henne. Hon bor fortfarande kvar hos oss – fyra år senare, berättar Anders.
Snabbt blev samtalen med deras familjekonsulent något mycket mer än bara stöd:
– Det var som en varm filt som bara la sig över våra axlar och skapade en trygghet.
I kontakten med sin konsulent upplevde de att det blev en relation, en trygghet, en ledsagare. De fick tala om känslor, reflektera, sätta ord på det svåra – och känna att någon fanns där. Det var det som gjorde att de fastnade hos Familjen i fokus. Anders minns från första placeringen:
– Vi behövde väldigt mycket hjälp, hon var ju väldigt trasig. Det går inte ens att sätta ord på hur mycket vår konsulent gjorde för oss. Det var egentligen redan från det första samtalet som vi hade över telefon när vi skulle göra vår första lägesrapport efter att vi hade hämtat hem vår tjej från psykakuten, fått henne i säng och själva satt oss ner och andats. För det var väldigt intensivt det här första dygnet.
– Och tryggheten i att vår konsulent förstärkte våra känslor och satte ord på känslor som jag inte visste att jag hade ord på. Det var så befriande att bli förstådd, fyller Maria i.
När deras konsulent lämnade sin tjänst kom en mellanperiod där tryggheten rämnade.
– Då tänkte vi att vi ger upp, det här har vi ingen lust med, berättar Maria.
Men snart klev en ny konsulent in – och tog över med samma engagemang och värme.
– Det är vi väldigt tacksamma för och nu släpper vi honom inte!
Att bära tillsammans med andra
Att vara familjehem är inte bara ett åtagande för Maria och Anders – det är ett val som påverkar hela familjen. När Maria och Anders berättade för sina egna barn att de ville öppna upp sitt hem för barn som behöver det, var gensvaret allt annat än tveksamt.
– De sa bara: ’Äntligen.’ Säkert för att vi hade pratat om det så länge. Sedan har vi alltid haft huset fullt av barn och ungdomar, så för dem kändes det naturligt, berättar Anders. När våra egna barn flyttade hemifrån så blev deras kompisar som behövt stöd liksom kvar ändå. Vi har till och med före detta flickvänner som kommer och har semester hos oss. Så våra egna barn tycker att vi alltid har varit ett familjehem.
När placerade barn kommit in i familjen har de egna barnen också öppnat famnen. De kommer med födelsedagspresenter, påskägg, julklappar – till alla barnen i huset.
Det som gör allting värt det
Att vara familjehem har aldrig varit ett ”jobb” för Maria och Anders – det är ett sätt att leva. Morgonrutiner, tvättberg och läxläsning blandas med omsorg, skratt och ibland djup oro.
– Man kastas in. En placering kan komma med en timmes varsel. Och man vet aldrig vem man möter, säger Anders.
De påpekar också hur viktigt det är att uppdraget som familjehem drivs av hjärta – inte plånboken. För även om ersättningen är rimlig, så är verkligheten långt ifrån ekonomiskt trygg.
– En placering kan sägas upp på en dag och då får man själv stå för det ekonomiska skyddsnätet.
Men mitt i allt detta händer också det vackra. Första gången ett barn vågar fråga efter en glass. Sätter sig vid matbordet. En vardaglig handling som de kanske inte har gjort på flera år. Eller kommer för att vara med i soffan och titta på TV tillsammans.
– Det är ögonblicken som ger mening. Som visar att det vi gör spelar roll, säger Anders.
En resa som inte tar slut
Idag är Maria hemma på heltid. Anders har ett flexibelt arbete vid sidan av familjehemsuppdraget. Och huset fortsätter att fyllas – av nya röster, dofter, personligheter och historier.
De har lärt sig att de klarar mer än de trodde. Att deras kommunikation – ibland ordlös – bär dem igenom det mesta. Och till den som står i valet att våga ta steget in i familjehemslivet har de ett tydligt råd:
– Bara kör. Har du ens tänkt tanken – då är det dumt att inte ge det en chans. Det går inte att tänka sig fram till det här. Man måste känna. Och våga. För man känner rätt fort om man gillar det här livet – som vi gör!
Maria och Anders heter egentligen något annat.
Stinas och Martins resa till att bli familjehem
Från tanke till handling
För Martin och Stina började resan när de egna barnen började bli större och mer självständiga. En tanke om att kanske kunna göra skillnad för något mer barn när de hade plats i både huset och hjärtat. De kände ett par sedan tidigare som var familjehem och funderade på om det möjligtvis kanske också var något som skulle passa dem. Det viktigaste var att de kände att de hade tiden att verkligen fokusera på ett barn.
– För tiden är ju A och O, tycker jag, i ett familjehem, säger Stina. För oftast är barnen som kommer väldigt utsatta och behöver extra tillsyn och extra uppmärksamhet. Och vi kände att vi kunde ge det.
De började prata med släkten – som direkt ställde sig bakom idén.
– Alla sa samma sak: “Det är klart ni ska göra det, ni hade ju passat perfekt för det.” Och då blev det mer än bara en tanke. Det blev en riktning.
Att hitta rätt samarbetspartner – med rätt fokus
När de började se sig omkring blev det tydligt att det fanns flera vägar in i familjehemsvärlden. De googlade runt och tog kontakt med lite olika aktörer.
– Men när jag hittade Familjehem i fokus kände jag något särskilt. De hade ett fokus på barnet och familjen tillsammans som lyste igenom. Andra pratade om allt man ska ha, man ska ha rehab och man ska ha detta och detta, men hos Familjehem i fokus var kärnan relationer, och det gjorde att jag fastnade för dem, berättar Stina.
Efter ett inskickat intresseformulär fick inleddes relationen med telefonsamtal som sedan ledde till ett hembesök.
– Det var jätteläskigt, säger Stina med ett skratt. Vi visste ju inte vad som söks egentligen, så vi var bara som vi var.
Efter det första hembesöket inleddes processen som innehöll kontroller, intervjuer, utbildningar och ännu fler hembesök. Det tog lång tid, men samtidigt tyckte de att det kändes tryggt och bra att det gjordes grundläggande.
– Vi tyckte det var mycket bra att man tittar hela vägen igenom – inte vem som helst kan bli familjehem, det är ju livsavgörande för både barnet som blir placerat och familjen, säger Stina.
Martin berättar att de upplevde ett starkt stöd från Familjehem i fokus:
– Man kunde ju ringa i princip när som helst och vår familjehemskonsulent kom hit och hälsade på.
– Ja, jag tycker det var väldigt bra för hon fångade upp också våra biologiska barn – deras tankar och känslor, lägger Stina till.
När hen kom – ett barn med trasiga skor och stora känslor
Så flyttade hen in med sina tillhörigheter i ett gäng påsar. Kläder som inte passade, skor med hål i. Ett barn som socialtjänsten hade beskrivit som aggressivt.
–Vi såg en liten sparvunge. Mager, spänd. Arg.
Och visst – den första tiden var turbulent. Hen sparkades, tog sönder möbler och var väldigt utåtagerande. Men det kom en vändpunkt, mycket tack vare den äldste sonen i familjen. Det var i ett ögonblick av ilska, en stol som sparkades ned och fula ord som flög genom luften.
– Vår äldste son sa lugnt men väldigt tydligt: “Så där pratar du inte med min mamma. Hon vill dig bara väl. Vi vill alla dig väl”
Det blev en vändpunkt, berättar Stina.
– Hen kom upp till mig. Och tårarna rann. Och så kramade hen om mig och sa förlåt. Och jag kramade tillbaka, en riktig bamsekram och sa att det är helt okej att bli arg, men att man får tänka på hur man gör det.
Efter händelsen märktes en förändring – även om känslostormar fortfarande drog förbi. Det var som om det nu fanns en bottenplatta att stå på. En känsla av att våga lita på att det höll, även när det blåste hårt.
En ny verklighet – med både stormar och solsken
Med en ny familjemedlem förändrades vardagen. Hen tog mycket plats – och det blev en omställning för alla.
– Vår dotter blev rädd i början, berättar Martin.
– Vi skriker ju inte här hemma. Vi har aldrig höjt våra röster på det viset. Det var ju någonting hen hade lärt sig från tidigare erfarenheter, och att komma in i en annan sorts familjedynamik tar ju tid att lära sig, fyller Stina i.
Familjen mötte utmaningarna tillsammans samtidigt som det också fanns en trygg punkt utanför hemmet – familjehemskonsulenten från Familjehem i fokus.
– Hon var ett ankare, berättar Stina. Tillgänglig för telefonsamtal när det behövdes, hon tog sig till och med tid att komma hit bara för att ta en fika med vår dotter och prata med henne. Alltså bara det kände jag var wow.
Efter ett par år tillsammans känner de att de har hittat en bättre balans för alla familjemedlemmar.
– Det har gått gradvis men nu är det ju jättebra, säger Martin. I det dagliga får man ju hela tiden “kvitton” på när det går bättre och bättre. Att man gör någonting bra. Man blir ju starkare av det också.
Att möta mamman – från rädsla till relation
Relationen till den biologiska mamma var något Stina och Martin valde att bygga medvetet.
– Jag bemötte henne som en mamma till en annan mamma. Och jag tackade henne för att vi får ha hen hos oss. Det var viktigt för oss båda.
Till en början var mamman reserverad och avvisande – men snart växte tilliten.
– Vi bjöd in henne att känna sig mer delaktig, till exempel frågade vi henne vad hon upplever att hen gillar att göra. För att visa att hon också har kunskap. Det är viktigt att man inte nedvärderar de biologiska föräldrarna, säger Stina. Jag skrev ner våra rutiner när hen skulle vara hos henne i en vecka, inte för att ta över och tala om vad hon ska göra, men för att ge en inblick i hur vi brukar göra. Och det blev hon jätteglad över.
Och de tror att det påverkar hen positivt också.
– Han ser att vi vuxna kan ha en dialog med varandra. Att vi skrattar tillsammans. Det tror jag gör honom trygg, säger Stina.
Att växa – som människor och som familj
Att vara familjehem har förändrat både Stina och Martin och deras barn. De har blivit mer sammansvetsade och fått nya perspektiv. Stina skrattar till och berättar att hon tycker att Martin har visat sig vara mer tålmodig och lyhörd än vad hon tidigare hade anat.
– Det är klart att man har väl vuxit med uppgiften, svarar Martin med ett leende.
Det är just den stärkta familjegemenskapen som de tycker gör alltsammans värt mödan. För även om familjehemslivet är ovisst då en placering kan sägas upp med relativt kort varsel, så känner de att det som de har byggt upp tillsammans, det kommer alltid finnas kvar – både hos dem och hos hen.
Till de som funderar på att bli familjehem
Vad skulle de vilja säga till någon som står och väger?
– Tänk efter att man verkligen vill för det är ett commitment, säger Stina. Detta är ett barn som vi ska ta in i vår familj som en familjemedlem. Man måste vilja lägga den tiden. Det är jätteviktigt.
– Och att man vågar ta emot råd, fyller Martin i. Och vågar be om hjälp. Man behöver inte vara bäst i allt utan man kan ha trygghet i att det finns experthjälp runt om oss.
För i slutändan handlar det inte om att vara perfekt, utan att inte ge upp, även när det blåser stormvindar. För det kan förändra ett liv.
Martin och Stina heter egentligen något annat.
Från nyfikenhet till livsuppgift
Kalle berättar om livet som familjehem när man är ensamstående
För Kalle började resan att bli familjehem med ett avslut. Efter 37 år på samma arbetsplats blev han och alla kollegorna uppsagda när produktionen flyttade till en annan ort.
– Jag har ju egentligen tänkt många gånger att jag vill jobba med människor, och då var det en kille på jobbet, som nämnde att jag nog hade passat som familjehem. Och ja, det fastnade i min hjärna.
Att våga ta steget
Kalle hade aldrig haft någon direkt erfarenhet av att arbeta med barn, men han hade tid, tålamod och en önskan att göra skillnad. Han började läsa på, fastnade för Familjehem i fokus och skickade in en intresseanmälan.
– Så kom de och gjorde sina utredningar, och till min glädje blev jag godkänd!
När han fick sin första placering förändrades livet.
– Det var lite av en slump. Jag var på ett möte hos Familjehem i fokus, och en ungdom som var där för att hjälpa till visade sig bo i ett familjehem som inte fungerade för hen. Kort därefter ringde Familjehem i fokus och frågade om hen fick komma och hälsa på hos mig. Det klickade direkt.
Ungdomen hade bott i tre olika familjehem utan att det fungerat. Men hos Kalle blev det annorlunda.
– Vi satt och pratade i dagar. Hen berättade allt, jag berättade allt. Det var som att vi hittade något i varandra. Hen bor kvar än idag fastän hen är myndig nu och inte längre placerad.
Relation före fostran
För Kalle har uppdraget som familjehem aldrig handlat om att uppfostra eller att få fason på struliga ungdomar. Det viktigaste har alltid varit relationen.
– Min uppgift är inte att få ordning på den här killen eller den här tjejen och uppfostra hen. Utan fokus är ju på att bygga en relation, så att det här barnet känner respekt, kärlek och tillit. Att man visar att man faktiskt bryr sig om just den här personen. Det är A och O.
Han tror starkt på att en positiv förändring ofta kommer naturligt när barnet får känna sig sedd och älskad.
– Jag tänker faktiskt att det är ett val. Man kan välja. Om man träffar en ny människa då ska man ju ha inställningen att jag ska göra allt för den personen. Jag ska se de positiva sidorna.
Han tänker efter en stund och fortsätter:
– Man får vad man ger helt enkelt. Det är något som jag också pratar med placeringarna om.
Nya familjemedlemmar och livslånga band
Flera ungdomar har bott i Kalles hem genom åren, och han berättar, lite rörd, om vad de betytt för honom:
– En del av det här med familjehem, det är ju att man känner att man gör nytta. Att man hjälper till i samhället, att man hjälper barnet. Men mycket av det är ju också egoistiskt; en stor del av belöningen är ju den tacksamhet och kärlek man får. Och inte minst för min del, livslånga relationer med en del av dessa fina, unga människor.
När det är svårt
Samtidigt har det inte alltid varit lätt. Kalle har varit med om placeringar som inte fungerat.
– Det händer ibland att man märker att man kommer inte att kunna bygga en relation eller att det kommer att ta extremt lång tid att få kontakt… där det helt enkelt inte funkar. Det är jobbigt. Man känner att man inte riktigt räcker till. Jag hade en ungdom som rymde konstant. Och när man liksom inte lyckas vända den trenden, vilket jag hade hoppats på… då känner man att man inte räcker till, att man inte lyckas knyta an tillräckligt snabbt och bryta trenden, det är nog det tuffaste.
Även på hemmaplan krävde rollen som familjehem en omställning – särskilt i början. Kalles egna barn påverkades av de nya relationerna.
– När jag började så kunde nog min dotter känna en viss avundsjuka när hon såg hur jag knöt an till andra ungdomar. Hon var ju inte så gammal själv då. Men det förändrades ganska snabbt och vi har ju pratat om det.
Idag känner Kalle ett starkt stöd från sina barn.
– Jag har fått mycket positivt från mina barn, avrundar Kalle.
Ett viktigt bollplank och stöd
Under sin resa upplever Kalle att han alltid har haft stort stöd av sin konsulent på Familjehem i fokus.
– För mig som då är ensamstående har det ju varit en stor fördel ha någon att bolla mina tankar med. Om man är ett par så diskuterar man ju mycket tillsammans – där har jag haft Familjehem i fokus som mitt bollplank.
Han beskriver hur värdefullt det är att kunna bolla svåra situationer – särskilt när det gäller att avgöra om något som sagts i förtroende ändå behöver lyftas vidare för barnets bästa.
– Min prioritering när jag har en placering är att bygga relationer och det kräver att jag lyssnar mycket på barnet eller ungdomen. Då får man ibland höra saker i förtroende, som de inte vill att jag berättar vidare. De måste kunna lita på mig när de berättar saker, men det kan ju ibland bli känsliga gränsdragningar då jag inser att jag kanske måste lyfta det vidare. Här har det varit otroligt värdefullt att kunna rådgöra med Familjehem i fokus.
Ett nytt sätt att se på sig själv
Att bli familjehem har förändrat Kalle som människa. Han säger själv att han har utvecklats.
– Dels har jag insett att jag kan, där var jag ju orolig från början, “fixar jag detta?”. Med tiden har jag insett att det inte handlar så mycket om teknik, det handlar om vem man är och hur man beter sig.
Relationerna han har byggt lever vidare även långt efter att ungdomarna flyttat hemifrån.
– Jag har fortfarande kontakt med flera av dem. En av mina ungdomar skickar “godnatt”-snap varje kväll. Det har hen gjort i flera år.
Kalle tar en kort paus och tillägger sedan med ett leende:
– Ja, det är riktigt många fina relationer. Som jag sa, det är lite egoistiskt också det här att vara familjehem, men ja, så är det.
Kalle heter egentligen något annat.